Försoning och hopp

Femte söndagen i fastan och ämnet försoning sammanfaller med Jungfru Marie Bebådelsedag och ämnet hopp (i boken Levande ord för långtidssjukskrivna) . Texterna hör på ett sätt ihop. Den som kan försonas med det som varit kan också se hopp inför framtiden.

Ordet försoning är ett av de finaste ord jag vet. Försoning leder till befrielse, avspänning, lugn och ro, frid i själen. En försonad människa har grävt ner stridsyxan. I försoningen har man givit upp kampen att till varje pris, och i alla lägen, ha rätt till förmån för att må bra. En försonad människa har gjort ett emotionellt avslut på det som varit. Det innebär inte att det är glömt, men det tar inte längre någon energi i vardagen. Man sitter inte längre fast i dåtiden. Man låter inte längre tidigare förövare ha makt över ens liv. Man plågar sig inte längre själv med skuldkänslor för sådant som inte går att göra ogjort. En försonad människa sprider goda vibrationer till omgivningen. En försonad människa är sams med sig själv.

Det fina är att försoning är ett val. Det är inte en egenskap som vissa saknar. Det är ett val alla kan göra. Valet handlar om att släppa det som håller en kvar i dåtid för att komma vidare mot ett bättre liv. Det handlar om att sluta älta, gräma sig, känna skuldkänslor, reta sig eller känna sig kränkt över vad som skett. En försonad människa får massor av energi över att använda till sådant som är roligt och livsbejakande.

Kanske borde du göra ett försoningsval denna helg?
Gunilla Brattberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *