Undergång

Tiotusenkronorsfrågan när det gäller stressrelaterad ohälsa är om det fungerar med s.k. “tidig rehabilitering”. Kan man lära av andra innan undergången är ett faktum? Eller måste man själv gå under för att inse att man behöver ändra på sin livsstil?

Många människor med stressrelaterad ohälsa söker och söker behandlingar av olika slag. Man hoppas att möta någon som kan fixa ens tillstånd, så att allt blir som det var innan man blev sjuk. Ibland får man tillfällig hjälp av någon behandling. Det blir dock sällan bestående förbättringar. Under remissrundan går man ofta ner sig mer och mer. En dag går man i väggen. Först när detta har skett brukar man vara mottaglig för att man själv måste ta itu med sitt hälsoproblem. Varför ska det behöva gå så långt?

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg