Sorg och anpassning

Resultatet av en god rehabilitering är att man har anpassat sig till sig själv. Det är inget som sker på några veckor. I processen ingår att man behöver komma igenom sorgen över alla förluster som sjukdomen eller symtomen givit. Man talar om sorgeår när en anhörig dött. På motsvarande sätt kan det ta ett år att gå igenom denna sorg under förutsättning att man går in i sorgen och jobbar med den. Den som väntar på att allt ska bli som förut går aldrig igenom någon sorgefas och kommer därför aldrig att kunna anpassa sig till sig själv och få ett liv med god livskva-litet. Man måste lämna det gamla livet, och leva ett tag i förvirring, för att komma till det nya livet. I anpassningsprocessen testar man sina gränser. När man utmanar sig själv på olika sätt kommer man ibland att få bakslag. Ju högre man spänner bågen desto större blir bakslaget. När man sänker ribban blir bakslaget mindre, och när man testat en längre tid känner man var bekvämlighetsgränserna går. Det kan handla om fysiska, psykiska och sociala gränser. Den människa som vet var gränserna går blir mer hållbar. Hon kan ibland medvetet överskrida sina grän-ser och vara bredd att betala med ett bakslag. Men när hon anpassat sig till sig själv tar hon i sin vardag hänsyn till sina gränser.

I anpassningsprocessen får du en pusselbit här och en där. Några får du i sjukvården, andra genom att skaffa dig kunskaper. Söker du så finner du ytterligare pusselbitar. När du har hittat några bitar som passar ihop kan du ana en del av mönstret. Under livet hittar du successivt fler och fler pusselbitar, och du ser mer och mer av helheten. Hela pusslet blir aldrig färdigt. Andra människor kan bidra med pusselbitar, men du måste lägga sitt livspussel själv.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *