Offer för demoner

I samhället finns det en stor rädsla för psykisk sjukdom. Många är rädda för att möta psykiskt sjuka, och många är rädda för att drabbas av psykisk sjukdom. Denna rädsla gör också att man har fördomar om psykiskt sjuka människor. Alla ord som börjar med psy (psykiater, psykologi, psykofarmaka, psykolog, psykiatri) får många långtidssjukskrivna att värja sig med kommentaren: ”Nej, jag är inte psykiskt sjuk!” Ibland går det så långt att man nästan förnekar att man har ett psyke som kan reagera på det som händer och sker både inombords och i omgivningen. Med ångest avses ett intensivt psykiskt obehag. Det kan vara sunt att uppleva ångest, t.ex. när man står inför en svår uppgift, drabbas av en motgång eller förlust av något slag. Men när hela livet förlamas av ångest är det osunt. Ångest handlar om rädsla eller fruktan. Det handlar inte om en rädsla för något speciellt utan om en diffus rädsla som man kan uppleva finns i varje cell i kroppen, och som inte går att förklara. Upplevelsen av ångest kan skifta alltifrån en obehagskänsla till en förlamande panikupplevelse och dödsskräck. Ångest kan även upplevas som ett kroppsligt fenomen, i huvudet som yrsel eller i bröstet som en trånghetskänsla i hjärttrakten.

Det är vanligt att långtidssjukskrivna människor är deprimerade. Om du är nedstämd, har ett påtagligt minskat intresse för så gott som alla aktiviteter, lider av sömnproblem, är kronisk trött, har minskad eller ökad aptit och upplever att du är värdelös så kan du vara deprimerad. Då kanske du behöver behandling mot depressionen för att kunna ta tag i ditt liv och få en positiv förändring till stånd.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg

6 Responses to “Offer för demoner

  • Jag känner stor oro för framtiden, dvs. ålderdomen. Eftersom jag lever ytterst isolerat och inte har några familjeband, hur förbereda mig för att inte fråntas den sfär som jag behöver för att orka leva?

    • Hej Maria!

      Jag vet inget annat sätt för att inte bli isolerad än att försöka skapa kontakter så länge du orkar. Det kan man ju göra på många olika sätt, via Internet, genom föreningslivet, grannar osv.

      Hälsningar
      Gunilla

  • Tack för så snabbt svar.
    Vad jag menar är att jag inte längre söker mig utåt, talar inte ens med min läkare om min livslånga “sociala fobi”.

    Jag är rädd för att komma under s.k. “god man” om jag gör så. En rädsla som jag inte anser obefogad. (Jag är ingen ungdom).
    Eftersom jag inte har någon familj, ingen kontakt med personer som jag känner tillit till kan detta scenario uppstå.
    Ensamheten är inget problem.
    Att fråntas friheten är det största problemet.

  • Att ha social fobi är väl inget skäl för att behöva god man.

  • Den som lever med ett ngt så när fungerande social nätverk inser inte hur skör tillvaron blir för den som inte har detta.
    Det uppstår tillfällen när man inte kan tala för sig själv – tillfälligt.

    “Social fobi” skrev jag eftersom jag det är den nivå jag informerar läkare om.
    Med detta nöjer sig sjukvården. Man blir skicklig på att dölja vad det egentligen rör sig om.

  • Gunilla
    9 år ago

    Om man döljer vad det egentligen rör sig om så får man inte heller den hjälp man kan behöva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *