Katastrof eller utmaning

Vissa människor har en tendens att uppleva vardagliga problem och händelser som katastrofer. De katastroferar. Andra har upplevt verkliga katastrofer som de inte kan bemästra. Många upplever dessutom att sjukvården, Försäkringskassan, AMI eller kronofogden har trasat sönder deras liv. Trasiga människor som inte kan ta sig ur en katastrofsituation på egen hand sägs sakna copingförmåga, förmåga att bemästra situationer de tidigare aldrig har upplevt. De vill bli symtomfria. Helst ska det ske genom att någon annan gör jobbet. De söker mirakelbehandlingar för sitt subjektiva katastroftillstånd, men behöver i stället en flytväst i kaosvattnet tills de lär sig simma. Den långtids-sjukskrivnes katastrof saknar oftast objektiva tecken. Därför får hon inte samma uppmärksamhet som överlevare i Estonia- eller Tsunamikatastrofen. Man känner sig totalt övergiven i sitt katastroftillstånd. En människa som har god copingförmåga kan förvandla svårigheter och katastrofer till utmaningar som de arbetar sig igenom och lär av för framtiden. I moderna utbildningstermer kallas det problembaserat lärande.

Frågan varför leder sällan vidare. I stället för att du tänker varför är det som det är så är bättre att du ställer dig frågorna vad, var, hur och när, t.ex.: Vad gör jag för att förhindra en förändring? Vad gör jag för att påskynda en förändring? Var kan jag skaffa mer kunskap? Var ska jag börja söka lösningen? Hur vill jag leva med mina symtom? Hur vill jag inte ha det? När kan jag ta första steget?

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg

3 Responses to “Katastrof eller utmaning

  • lucyna Morell
    10 år ago

    Hej,
    Först måste man uppleva vardagliga problem och händelse som katastrofer och allt detta som du berör plus kanske mycket annat. Vissa människor lyckas själva, eller med andras hjälp överleva dessa katastrofer (psykiska “katastrofer”, naturkatastrofer, krigskatastrofer osv). Först då är man kanske mogen att förvandla katastrofer till utmaningar. Men man får akta sig för att sätta sig på “höga hästar”. Man borde dagligen påminna sig om att man kunde lika gärna hamna bland de som “stupade” i katastrofer. Man ska även se med respekt och stor empati på de som kämpar hela sitt liv och ändå inte lyckas att övervinna alla dessa katastrofer. Man får aldrig glömma var man själv var.

  • Detta kan hända.
    Katastroferna når dig inte, eller når så djupt in i dig att du väljer att stänga av minnet av dem. Du är inte där, din kropp är där, men inte du.
    Så uppstår efter lång tid en situation som påminner om tidigare katastrofer. Du reagerar på ett sätt som skrämmer dig.
    Att ta ansvar för den reaktionen och kryssa igenom livet för att inte möta sådana situationer blir ett heltidsarbete. Av omsorg för dig själv och andra.

  • ponrus
    10 år ago

    Jag har insett att jag som människa är ganska nyfiken. Jag har upplevt en del “katastrofer” och märkt att de min “hanteringstid” av dem blivit allt kortare. sen tror jag inte på tillfälligheten som någon slump så numera istället för att slå ut med armarna och i hjärteskri klaga – VARFÖR HÄNDER DET HÄR MIG?!? när jag finner mig åter i stormens öga tänker jag -Hmmm undrar varför det här händer mig? och varför just nu? Kris kan ju betyda fara eller möjlighet eller hur?…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *