Kränkning och upprättelse
Alla människor har någon gång känt sig kränkta. Långtidssjukskriva människor är ofta kränkta människor. De har blivit kränkta så många gånger att självkänslan helt har försvunnit. De kan älta oförätter i åratal, till och med årtionden utan att komma vidare. Många väntar på förlåtelse som aldrig kommer. Åren går, man sitter fast i sitt förflutna, livet infinner sig inte på riktigt.
Det är en vanlig uppfattning att man inte kan förlåta någon som har burit sig så illa åt att ens liv har blivit förstört. Men det är just därför ens liv har blivit förstört, för att man inte kan förlåta. Förlåtelsen gör man för sin egen del, för att kunna lämna det som skett och gå vidare i livet. Förlåtelse innebär inte att man gillar det som skett utan att man bestämmer sig för att det inte får ta mer energi i ens liv. Förövaren tänker sällan på det som skett. Den som inte kan förlåta låter förövaren styra resten av ens liv.
Förlåtelse behöver inte innebära att man framför förlåtelsen till förövaren om han/hon fortfarande lever. Förlåtelse är något som sker inuti den som kränkts, en slutpunkt på det som varit och en början på ett nytt liv.
Ägna en stund denna helg åt att tänka på eventuella kränkningar som fortfarande tar energi i ditt liv. Även kränkningar kan man gräva ner i skogen.
Trevlig helg!
Gunilla Brattbeerg
Man kan bli kränkt på många olika sätt. Ibland kan det faktiskt leda en framåt, om man bara ger sig lite tid. Jas som snart är 50 år, har blivit kränkt många gånger, och tyvärr väldigt mycker inom sjukvåren. Har för lite mer än ett år sedan fått min diagnos,Asperger. Nu börjar jag sakta men säkert, lära känna mig själv, på ett “nytt” sätt. Ibland tar jag till, gamla kränkningar, och försöker Förlåta, istället för att “gräva ner” mig i det. Kan faktiskt känna att det ka leda mig framåt…. Ibland, inte alltid.
Så bra att du kan se kränkning som en utmaning. Kay Pollack brukar säga att man ska tänka “Vad är det den här människan ska lära mig?” när man känner sig kränkt.