Förlåtelse
Jag tycker mig ha märkt att många människor missförstår ordet förlåtelse. Man menar att det absolut inte går att förlåta en förövare. “Jag kommer aldrig att förlåta honom/henne”, har jag hört Värkstadsdeltagare säga mest varje vecka. Man känner sig kränkt, så till den milda grad att man inte kan tänka sig att förlåta den som burit sig illa åt. Och jag antar att man därmed räknar med att han/hon får sitt straff. Men den som mår sämst av att man inte kan förlåta är man själv. “Förövaren” har troligen glömt och gått vidare i sitt liv, medan man själv – kanske för resten av livet – förhindrar sig att ta för sig av livet, njuta och må bra. Att inte kunna förlåta är, som jag ser det, en form av självbestraffning. Man låter förövaren ha fortsatt makt över ens liv, vilket han/hon knappast är värd.
Förlåtelse är något man gör för sig sin egen skull, för att man ska kunna lämna det som hänt och må bra igen. Det är ingen trollerikonst, ingen känsla man ska framkalla eller något annat mystiskt svårt som ska hända. Förlåtelse är ett val man gör, när man bestämmer sig för att det som har hänt inte ska få ta mer energi i ens liv.
För den som har svårt för att förlåta kan det ibland vara lättare att tala om försoning. Man försonar sig med det som har hänt, och därmed laddar man av det. Men man förlåter inte förövaren – så han/hon får fortsätta att lida över sin gärning (tror man). Om det är svårt att ha försonande och förlåtande inställning mot den som har gjort en illa kanske man i stället kan tänka så här: “Jag ska nu förlåta mig själv för att jag har låtit NN ta så mycket tid och energi av mitt liv att jag knappt är levande.”
Använd en stund kommande helg till att fundera över om du har gammal bråte i ditt liv som ligger kvar och suger kraft år efter år, och som du skulle kunna förlåta, för att bli en friare och gladare människa.
Trevlig helg!
Gunilla Brattberg
Hej Gunilla. Oj då, mitt första inlägg avbröts och blev bara en halv mening. Nu tar jag om det igen.
Jag tycker Du skriver alltför lättvindigt om förlåtelse. Som jag ser det kan man inte förlåta allt och det är inte heller nödvändigt. Om jag skulle förlåta i alla lägen ger jag ju mig själv inget värde, eller? Jag tillåter då den andra att fortsätta trampa på mig.
Förlåtelse är ett arbete mellan två där man ges möjlighet att samtala, reflektera över vad som hände. Konflikter är en “sund” reaktion på att något behöver förändras och det gör man tillsammans.
Jag är lite trött på pratet om förlåtelse och att allt för det mesta ligger på den som blivit utsatt för svåra saker. Kan Du förlåta allt? Var går gränsen för Dig?
Ser fram mot svar och tack för ordet.
Hälsningar
Vi ser helt olika på förlåtelse. Enligt ditt sätt att se kan inget ske om den som gjort dig illa inte längre lever. Förlåtelse behöver inte alls innebära att man godkänner det som någon gjort, förlåtelse behöver inte heller innebära att man talar om för den som gjort en illa att man förlåter honom/henne. Förlåtelse är något som sker inuti mig för att jag ska kunna lämna det som hänt och därmed få kraft över att ägna åt annat i livet. Man glömmer aldrig det som hänt men när man förlåtit eller försonats med det så tar det inte längre kraft i en sliv. Förlåtelse är något man gör för sin egen del, inte för att underlätta livet för den som har gjort en illa.
Hälsningar
Gunilla
Hej Gunilla,
Ja, vi ser inte förlåtelse på samma sätt. Ska jag förlåta en som slår eller våldtar? Det kan du väl aldrig mena.
Jag förstår inte heller vad du menar med din mening “Enligt ditt sätt att se kan inget ske om den som gjort dig illa inte längre lever”, (se ovan). Jag har verkligen funderat men får inte ihop innebörden. Ser fram mot en förklaring.
Hälsningar
Katarina
Hej Ina,
Du kan byta ut ordet förlåtelse till försoning så kanske du lättare förstår vad jag menar. Att förlåta eller försona är en process inom dig själv. Det behöver inte alls betyda att du fritar någon annan från skuld, att du accepterar vad någon annan har gjort utan något du gör för att få frid inom dig själv. Om du kan förlåta eller försona dig så glömmer du aldrig det som har hänt, men det tar inte längre all din energi, och därmed mår du bättre. Det är inget som du ens behöver framföra till den som gjort dig illa, om han/hon fortfarande lever.
Förlåtelse och försoning blir som ett inre bokslut på en förskräcklig upplevelse och när du är klar med den kan du “arkivera” handlingarna. Det som skett finns arkiverat och du kan ta fram och titta på det utan att förskräckas. Det medför att du kan leva “framåt” i dit liv utan en tung “ryggsäck” som hela tiden håller tillbaka dig i dåtiden.
Jag vet inte om du blev klokare av detta, men så ser jag på begreppen förlåtelse och försoning.
Hälsningar
Gunilla