Döden

Ibland kommer döden plötsligt och oväntat, ibland efter en längre tids sjukdom och lidande. En del dör innan livet ens har kommit igång på riktigt, andra dör efter ett långt och innehållsrikt liv. Gemensamt är att varje gång en nära anhörig möter döden kommer han eller hon att konfronteras med sina egna existentiella frågor. Dödsfall innebär en ny påminnelse om ens egen död. I bästa fall kan  denna påminnelse innebära möjligheter att påverka eller förändra sin inställning till det egna livets ändlighet. Andras död kan hjälpa mig att möta min egen död – och mitt eget liv – på ett annat sätt. Att lära sig att leva är att lära sig att dö, och att lära sig att dö är att lära sig att leva. Människor som är rädda för att dö har i allmänhet inte funderat över vilket moment i begreppet ”död” som skapar rädsla. En del är rädda för döendet, att det kommer att bli en smärtsam period, och att sjukvården ska brista i sitt omhändertagande. Andra är rädda för att behöva dö ensamma. Några är rädda för själva dödsögonblicket och hur det ska kännas. Slutligen finns det människor som är rädda för tillståndet död, vad som väntar efter dödsögonblicket, om det finns en plats i himlen eller ett helvetet reserverad för deras del.

Rädsla för döden kan också handla om rädsla för livet. Man kan vara så rädd för att dö att man inte vågar leva ett fullvärdigt liv.  Människor som tar in att de en gång ska dö börjar leva. Den bästa garantin för att få en god död är att du låter den vara avslutningen på ett gott liv. Då kan du dö mätt på att leva. Ibland talar man om denna sista fas i livet som en mognadskris. En kris är förknippad med ångest. Man kan i dödskrisen identifiera fyra typer av ångest, separationsångest, förintelseångest, ångest inför det okända och ångest för smärta. Har du funderat över din egen död? Räknar du med att ditt liv är ändligt?

Trevlig helg!
Gunilla