Familjearv

När en människa i en familj blir sjuk påverkas hela familjedynamiken. Den sjukes (ofta mammans) strultolerans sjunker. Hon blir irriterad. Det är lätt att hon blir tjatig. Mammans smärtbeteende kan fortplantas till barnen, som upptäcker ett sätt att bli sedda och få omvårdnad. Smärtbeteende går i arv. Det finns inget stöd för att det skulle vara ett genetisk arv. Det beror sannolikt på att man i dessa familjer reagerar med kroppsliga symtom på olika stressmoment. Barnens tankar om smärta, och deras förmåga att själva hantera smärta, påverkas mer ju yngre barnen är. När ett barn känner sig älskat och bejakat kommer själva livet. Vissa barn känner sig inte älskade och bejakade. Denna brist på urupplevelse, av att inte vara sedd av sina föräldrar, kan prägla ett barn resten av livet. Många får kroppsliga symtom till följd av sin existentiella nöd. I smärtfamiljer är dessutom hälsobeteendet sämre. Familjemedlemmarna har ofta sämre förmåga att hantera ovana situationer (copingförmåga). Det finns inga entydiga resultat om betydelsen av familjens storlek, ordning i syskonskaran, och socioekonomiskt status, men man har observerat att föräldrar till smärtpatienter ofta har ett aggressivt beteende.

Det finns inget enkelt svar på frågan hur man ska göra för att inte fortplanta sina symtom till barnen. Ett gott råd är att du bör se och bekräfta dina barn för vilka de är, inte endast för vad de gör. Din roll som mamma är att spegla barnet. När barnet betraktar dig kan det se sig självt, och hur det känner sig. Om barnet känner sig bekräftat fortsätter det att se. Att bli sedd utgör grunden för en god självkänsla. Ett barn som inte blir sett känner inte att det existerar. Osedda barn får dålig självkänsla, vilket kan yttra sig som olika symtom.

Trevlig helg!
Gunilla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *