Frihet och förankring
Långtidssjukskrivna människor sitter ofta fast. De längtar efter frihet, i första hand från värk, smärta och andra symtom. Man tror att om symtomen försvinner så blir allt bra igen. Men ofta har symtomen djupare rötter. Även om det oftast finns ett kroppsligt underlag till en smärta, så färgas den av vad man har varit med om tidigare i livet. Om man bär på en massa bördor i form av trauman, kränkningar och förluster kan dessa bördor lägga sig ovan på de kroppsliga symtomen och göra dem outhärdliga. Om man kan befria sig från dessa bördor blir ursprungssmärtan ofta hanterbar.
Frihet är inget som sjukvården, försäkringskassan eller arbetsgivaren kan skapa. Frihet kommer inte utifrån. Frihet är något som måste växa fram inifrån. Om man sitter fast i livet så växer denna frihet inte fram av sig själv. Man måste arbeta sig fram till en inre frihet, ett tillstånd där man själv kan tillfredsställa sina emotionella behov så att man inte blir sjukligt beroende av andra människor. En äkta känsla av frihet kan man förmodligen inte nå med mindre än att man känner sig förankrad i något, t.ex. familjen, vännerna, arbetskamraterna eller sin tro. En människa som är förankrad har en känsla av sammanhang (KASAM). En känsla av sammanhang är en friskfaktor. Människor som känner sig tillhöra ett sammanhang mår bättre.
Trevlig helg!
Gunilla Brattberg
Hej!
Visste inte om denna blogg förrän brevet idag, trots att jag regelbundet besöker hemsidan. Jag är själv en av dessa sk smärtpatienter. Jag har haft svårt att acceptera funsktionsnedsättningen pga smärtan, inte smärtan i sig. Det har jag haft on alltför länge för. Allt gick bra så länge som jag kunde leva som vanligt trots värken, när inte det gick, då blev det bekymmer. Tack och lov för datorn som tillåter en att hålla sig alert i alla fall. Den är min kontakt med yttervärlden. En viktig sak du skriver är smmanhanget, att vara i ett sammanhang. Inte förrän jag blev sjukskriven förstod jag hur viktigt detta är (trots 10 år inom företagshälsovården som beteendevetare) Bara att få personaltidningen hemskickad är viktigt. Man är “någon”. Det finns någon utanför familjen som tänker på mig!
Det var vad jag ville säga! Tack för en trevlig hemsida och intressanta kommentarer i din blogg.
Vänligen
Piia-Liisa
Hej Piia-Liisa!
Så kul med en kommentar.
Att acceptera sin smärta är inte samma sak som att gilla den. Att acceptera är att inse att nu är det så här och det går inte att göra något åt så nu får jag anpassa mitt liv till detta och göra det så bra det går. Den processen kan man genomföra först när man har accepterat. Om man inte har accepterat sin smärta så vänter man opfta omedvetet på att det ska bli bättre. Och då förindrar man sig själv att må så bra det går.
Gunilla
Tack Gunilla!
Smärtan har jag accepterat – men inte dess konsekvenser! Att ha ont – värk – smärta – vad man nu väljer att kalla det går om än det är jobbigt. Det är först nu efter två år hemma jag börjar acceptera kryckor och rollator och andra hjälpmedel. Det är först nu jag acepterar att jag faktiskt måste ta medicin för att fungera. Det är nu jag börjar acceptera att jag inte kan göra allt som jag gjorde förut. Jag kan gör mycket, men i små doser och med hjälp. Att bli smärtfri är inget mål, men däremot att bli någorlunda “funktionsduglig”. Det är vad jag siktar på och arbetar aktivt för med t ex träning och stödsamtal och studier via datorn. Sedan söker jag hela tiden efter nya tips på förändringar jag kan göra för att må bättre och där har Värkstadens hemsida varit en väg till kunskap samt alla dina (bra och intressanta) böcker. Jag tror jag läst samtliga!
Ha en trevlig Pingst!
vänligen
Piia-Liisa
Hej igen!
Om du börjar acceptera läget som det är så kommer du med största sannolikhet att bli mer sams med både smärtan och funktionshindret och dig själv och då kommer du att må mycket bättre.
En människa som tvingas gå igenom en sådan process brukar komma ut mycket “rikare” som människa. Man har tvingats fundera över sina värderingar och mål och rensa bort att onödigt som tar tid och bara är jobbigt.
Det går faktiskt att må bra med både smärta och funktionsnedsättning.
Gunilla
Ja visst är det så. Det vet jag efter att ha gått igenom andra saker långt tuffare än fysisk smärta. Man kommer ut på andra sidan även om man tvivlar när man är mitt upp i det. Åtminstone var det så för mig. Det kräver mycket arbete men det går. På något sätt tycker jag att det är lättare med fysisk egen smärta än vad det har varit när barnen varit utsatt får svårigheter. Maktlösheten när det drabbar ens egna barn blir då så stor. Att då utöver även arbeta med sig själv hamnar lätt i andra hand, och ska så göra, tycker jag. Det har jag att handskas med nu istället. Var sak har sin tid, nu är det min tur att arbeta med mig. Jag hoppas vi kan fortsätta diskutera här på bloggen och att det blir fler som kommer in. Det berikar.
/Piia-Liisa