Självdestruktivitet

Långtidssjukskrivna människor fastnar ofta i destruktiva tankemönster. Det är ingen idé att jag försöker …, det är otänkbart att …, jag är offer för …, jag måste få hjälp att … Oförmågan, omöjligheterna och den negativa uppfattningen om sig själv, andra människor och framtiden får lätt en framträdande plats i tillvaron. Positiva händelser tolkas ofta negativt. De mörka tankarna påverkar hur man känner sig, beter sig och upplever både kroppen och sig själv. Självdestruktiva lekar kan vara att spela trevlig och säga ja fast man inte vill. Man ljuger för att man vill vara till lags och inte ställa till med problem. En annan självdestruktiv lek är att man undviker alla situationer som handlar om lek. Därmed stänger man också ute spontana impulser, lust och glädje i livet. Om man är rädd att säga vad man tycker kan man agera som ett trosigt barn. Ett annat sätt att vara självdestruktiv är att fängsla sig själv i ett överdrivet kontrollbehov. Då klarar man inte att släppa loss och se vad som händer. Kompromisslöshet är också självdestruktivt. Man är rädd för vad som ska hända när man inte själv styr vad som sker. Den som inte vågar prova nya sätt att agera är också självdestruktiv. Rädslan för förändring kan göra att man går till attack och därmed bäddar för nya problem. Det som ligger bakom olika självdestruktiva beteenden är rädsla. Man är rädd att förlora något. Därmed förlorar man sig själv.

Beter du dig på ett självdestruktivt sätt så att du blir en förlorare? Byt då till ett självkonstruktivt beteende. Det kan vara att sätta gränser, söka kunskap, acceptera situationen, vara realist, förlåta, försona sig, ta emot hjälp när så behövs och att bearbeta det som hänt i stället för att förtränga det. Att vara huvudperson i ditt eget liv innebär att du tillgodoser dina egna behov och önskningar. Därmed blir du också en bättre medmänniska.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *