Ljuset i tunneln

Den som är sjuk mår ofta dåligt. Det finns inte ens i den sjukes föreställningsvärd att det går att vara sjuk och må bra. Hela livet är kaotiskt. Man befinner sig i en sjukdomskris, men lika ofta en livskris. Kanske är man också deprimerad. Man ser inte ljuset i tunneln. Men tunnlar har i allmänhet både ingång och utgång. När man är som längst inne i tunneln är det lika lätt att gå framåt mot ljuset som att backa mot ingången. Går man framåt så har man tunneln bakom sig, men går man bakåt har man den framför sig. Därför bör man gå framåt. För att orka gå framåt kan man ibland behöva hjälp av läkemedel mot depression. Det är inte märkvärdigare än att en diabetiker behöver insulin. Bakom nedstämdheten kan det finnas nedtryckt ilska som behöver släppas ut. Den som får kontakt med sin ”heliga vrede” kan använda den kraften som finns i ilskan till att göra något konstruktivt åt sin hälsa.

Varje människa har en egen inneboende kraft att ta sig ur kriser och depressioner. Om du väntar på att andra ska hjälpa dig att komma vidare kan du få vänta länge. Depression är en kallelse, en uppmaning till inställelse. En förändring måste komma inifrån. När du har varit ledsen färdigt är det dags att du gå mot tunnelmynningen. Du behöver inte gå fort fram, men du behöver gå själv. Så länge det är kaos på insidan kan du behöva ett existentiellt säkerhetsbälte i form av en stödperson som skapar ordning på utsidan. Detta för att du ska kunna släppa fokus på alla svårigheter och i stället fokusera på de möjligheter som alltid finns.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg