Hopp och hopplöshet

Hopp är ångestens motpol. Hoppets viktigaste funktion är att ge trygghet i livet. Förmågan att kunna hoppas är något grundläggande för mänsklig växt och mognad. Att hoppas är livsviktigt. En människa som ger upp hoppet går fortare under. Att hoppas på en förändring eller förbättring behöver inte nödvändigtvis innebära att förändringen eller förbättringen är möjlig. Hoppet håller ändå sjuka människor levande längre. Den som hoppas tror att det goda är något starkare än det onda, men blundar inte för det onda. Det hör ihop med hoppet att kunna försona sig med sitt eget liv, och att kunna förlåta sig själv, så att man kan se det som ligger bakom skammen och skulden utan bitterhet eller förtvivlan. Hopp är att trots svårigheter ha tillit till livet. Människor som förlorar hoppet upphör att vara levande, även om de lever många år till. En människa som helt saknar hopp är ofta deprimerad. Ibland kan hon inte återfå hoppet förrän depressionen är behandlad. Under tiden kan hon behöva ett vikarierande hopp, en människa som trots allt tror på hennes förbättring. Bäst fungerar de som har egen erfarenhet från liknande situationer och vet att hopplösa tillstånd brukar gå över.

Hoppet kan också innebära illusioner, luftslott och dagdrömmar som gör dig passiv och hindrar dig från att ta itu med vardagen. Då är hoppet en flykt. Om du helt litar till hoppet kan du sätta ditt liv på spel, t.ex. undvika att göra något åt din destruktiva livsstil. Om hoppet endast lugnar och inte stimulerar till förändring, eller leder till handling, är det förmodligen en flykt.

Trevlig helg!
Gunila Brratberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *