Genom kris till utveckling
Det är svårt att möta sig själv. Att möta den egna smärtan kan innebära att möta livet med stort ”L”. Ibland kan kroppsliga symtom ge en människa viktiga budskap. De kan vara en varningssignal på att något inte står rätt till. En förändring som tvingas på en människa kan driva henne ut på djupt vatten. Rutiner och aktiviteter som hon tidigare vilade i fungerar inte längre. En sådan förändring går inte att jämföra med den förändring som är planerad, som man styr och genomför under full kontroll. Tålamod och självreflexion kan då vara viktigare än läkemedel och andra behandlingsformer. När det ser som mörkast ut gäller det att acceptera läget och att försöka få varje dag mer konstruktiv än destruktiv. Man behöver våga vara i förvirringen, efter det gamla, före det nya. Att vara en levande människa innebär att gå igenom små och ibland stora kriser. Det första som brukar hända när man drabbas av något svårt och oväntat är att man förnekar. Man vill inte se vad som har hänt, att man har drabbats. Efter förnekelsen kommer ett stadium av förvirring. Man tappar fotfästet och vet inte hur man ska gå vidare. Vågar man gå in i förvirringen så kommer så småningom förnyelsefasen. De flesta människor har resurser att ta sig ur kriser på egen hand – såvida de inte skapar egna hinder för utvecklingsprocessen. Varje gång de reser sig ur en kris blir de lite stoltare, lite klokare och lite gladare.
Det är lätt att fastna i problem och svårigheter. Ju mer du fokuserar på dina svårigheter desto större blir de. För att må bättre behöver du byta tänk, sätta fokus på de möjligheter som alltid finns, men som du kanske inte har sett – eftersom du inte har letat efter dem. Du behöver lämna ditt tunnelseende till förmån för ett helikopterperspektiv. Då ser du lättare vad som behöver göras.
Trevlig helg!
Gunilla Brattberg