Ansvar

När man frågar långtidssjukskrivna människor vad de tycker är viktigast i livet svarar många: ”Får jag bara hälsan så ordnar sig allt.” I ordet får ligger något passivt. Man fritar sig själv från ansvar. Varje människa har det yttersta ansvaret för sitt eget liv och sin hälsa, vare sig hon tar det eller inte. Det förefaller som om många sjukskrivna människor under mycket lång tid har tagit alltför mycket ansvar för andra. I det ansvarstagandet har förmågan att ta ansvar för sin egen hälsa försvagats. Man vill att någon annan ska bota så att krafterna återkommer och allt blir som förut. Vissa människor abdikerar från ansvar och sätter sig i livets väntrum. De vill ha förändring, men de vill inte ändra på något, och de vill definitivt inte förändras. Under normala förhållanden kan och bör varje vuxen människa ta ansvar för sig själv. Att ta ansvar innebär att acceptera någon form av förpliktelse, att man svarar för något eller någon. I vår kultur innebär det ofta att ta ansvar för andra. Men bara om man klarar av att ta hand om sig själv, klarar man av att ta hand om andra på ett sunt sätt.

Sjukvårdens ansvar är att om möjligt ställa diagnos och erbjuda en behandling, om det finns någon lämplig sådan. Men ansvaret för hur du mår med din sjukdom, det har du själv. Det ansvaret kan du inte delegera till vården eller någon annan människa. I en rehabilitering är man inte ett passivt objekt för andras insatser. Där är man ett subjekt som måste arbeta aktivt mot realistiska mål.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg