Efterbyggande vård

Man talar om förebyggande vård. Aldrig talar man om efterbyggande vård. I Värkstaden arbetar vi med efterbyggande vård. Vi tar vid när sjukvården inte kommer längre, när människor trots undersökningar, utredningar och behandlingar ändå tvingas att leva med mer eller mindre ständig värk och smärta. Vi byter fokus från svårigheter till möjligheter. Trots att de flesta som kommer till en Värkstad mår mycket dåligt ser vi ständigt undervärk. Människor reser sig ur hopplöshet och depression och blir levande. I Värkstaden återvinner vi människor till livet. Det är med andra ord ett värdefullt miljöarbete som pågår i Värkstäder runt om i landet. Det borde satsas betydligt mer ekonomiska resurser på detta återvinningsarbete. Människor som mår bra kostar samhället mindre än människor som mår dåligt, även om de inte kommer tilllbaka till lönearbete. Det räcker inte att vara arbetsför, man måste vara arbetsför till 110 procent för att platsa på dagens arbetsmarknad. Det klarar sällan människor med långvarig värk, smärta och stressrelaterad ohälsa. I Värkstäder finns det plats för dem. Med ett pedagogiskt koncept och strukturerade gruppsamtal rehabiliterar de varandra. De kan göra "karriär" i Värkstaden, arbeta ideellt och bidra till rehabilitering av yngre sjukskrivna som kan återkomma i lönearbete.

I boken Efterbyggande vård är Värkstadskonceptet dokumenterat och utvärderat. Nedan följer Bodil Jönssons förord till boken.

Att vända negativa spiraler är ett svårt arbete, ibland på gränsen till det omöjliga. När något känns omöjligt, ger omvärlden ibland till sist upp. Ja, det kan hända att också vården, familjen och det personliga nätverket till sist inte orkar längre. Kanske känns det som om man inte heller har mer att tillföra. Ensam kvar blir då till sist den enda som måste orka, smärtpatienten själv. Gunilla Brattberg har med skapandet av själva Värkstaden som aktivitet gett möjligheter för smärtpatienter att bli värkmästare. Det är stort i sig. Med boken Efterbyggande vård visar hon därtill sin förmåga att gå vidare från trappsteg 1 till 2 till 3 till 4 i trappan nedan:

1. Kunna göra
2. Kunna göra och dokumentera
3. Kunna göra, dokumentera och analysera
4. Kunna göra, dokumentera, analysera och värdera insatserna, dvs. sätta dem i relation till andra möjliga insatser.

Så nu finns alltså Värkstadskonceptet dokumenterat, analyserat och värderat. Förvisso kan man inte bli värkmästare bara genom att läsa boken. Dem är inte någon publikation med enkla tips om hur man blir lyckligare till på lördag. Men den ger ett värdefullt och annorlunda bidrag till den spridningsmekanism som Värkstadskonceptet visat sig besitta i sig, då det via mun-till-mun-metoden lett till att det uppstått Värkstäder på många platser i Sverige.

Den vetenskapliga noggrannheten i dokumentationen, och framför allt dess analys och värdering av gjorda insatser, lyfter fram själva grundkonceptet för Värkstaden. Efterhand får det en närmast karikatyrartad tydlighet. Man behöver alltså inte sväva i tvivel om vad som är 1) idén bakom Värkstaden, inte heller 2) hur idén implementerats och garanterat inte om 3) vilka resultat som nåtts.

Att en människa har ont, har inte bara orsaker. Det har också sina verkningar. Smärtkomplexets verkningar börjar nu bli så omfattande för så många, att vård och omsorg kan få stor glädje av ett beprövat sätt att bli värkmästare. Formerna för Värkstadens efterföljare kan bli många – stora grupper, små grupper, träffar i verkliga livet, träffar på internet m.m. Det behövs initiativ i en sådan omfattning att Gunilla inte kan räcka till för att genomföra dem alla.

Med den här boken har hon emellertid gett efterföljare en god grund att stå på, både genom den direkta informationen i sig och genom att informationen enkelt kan göras interaktiv. Jag tror att Gunilla skulle njuta av att se ett framväxande myller av sådana här insatser och inte alltid ensam behöva stå för både inspiration och genomförande. Det är hög tid att hon får chansen att alltmer agera handledare och mentor, kanske över nätet. Hennes mästar-kvaliteter för bådadera är uppenbara.

Men varför alltid titta framåt och spekulera i verkningar?! Det är alldeles tillräckligt att stanna upp inför den här boken, fånga ögonblicket och säga bara ett:

Tack, Gunilla, för att du skrev den!
Bodil Jönsson
professor, Certec LTH, Lund Universitet, www.certec.lth.se.

 

Värkstadskonceptet i vedertagna vårdtermer

I sedvanliga vårdtermer skulle Värkstadskonceptet kunna formuleras enligt nedan. Detta ska dock inte ses som ett flödesschema som följs. Syftet med schemat är mer att visa vilka moment som ingår i Värkstadskonceptet. 

	EFTERBYGGANDE VÅRD Paradigmskifte i vården. Man lär sig att ta vara på det man fortfarande kan och är bra på.
	startar med
	DEBRIEFING efter utbränning och katastrofupplevelse i vårdprocessen.
	följs av
EXISTENTIELLA SAMTAL Man talar om och bearbetar känslor av sorg, skuld, skam, hot, övergivenhet, meningslöshet m.m.		PEDAGOGISK BEHANDLING Man får faktakunskap och inte minst erfarenhetskunskap i möten med goda förebilder.
leder till		kompletteras med
SORGEBEARBETNING Man lär sig att identifiera sorgen och får hjälp att hitta en ny identitet där värken och smärtan är integrerad i personligheten.		KOGNITIV GRUPPTERAPI Destruktiva tankar ersätts med konstruktiva tankar.
resulterar i		resulterar i
KÄNSLA AV SAMMANHANG Man får en känsla av tillhörighet och sammanhang i livet.		PATIENT EMPOWERMENT Man lär sig att bli huvudperson i sitt eget liv och använda sjukvården till det den är bra på.
	utgör
	PSYKOSOCIAL REHABILITERING
	och
	FOLKHÄLSOARBETE Man får kunskap, lär sig om hälso- befrämjande faktorer, får hjälp att bryta sin isolering, och man får ett socialt nätverk.

Värkstadens bakgrund

Människor med långvarig värk och smärta känner sig ofta ensamma. Ingen förstår, få tar hänsyn och många tröttnar. Ibland har de också känslor av skuld och skam. Många drar sig undan och hamnar helt utanför livet. Individer med långvarig värk ska utredas och om möjligt behandlas till smärtfrihet. Men när all möjlig behandling är provad lämnas de ofta med beskedet: ”Det finns inget mer att göra. Du får lära dig att leva med värken.” Då finns det ändå mycket att göra, men det handlar inte om sjukvård. Man kan kalla det efterbyggande vård. De behöver få veta hur man kan lära sig att leva med värk, och de behöver stöd i förändringsarbetet. Möten med andra som har värk och smärta har visat sig värdefulla. Människor som lärt sig att bemästra värken, man kan kalla dem värkmästare, är bra förebilder för individer som saknar kontroll över sin värk och livssituation.

Hjälper kunskap?

Har man fått värk, vill man förstås bli bra igen. Helst vill man att någon annan skall hjälpa en att bara bli av med det onda. Det går ibland, men ibland går det inte. Det är många som lever med värk, dag ut och dag in, och ibland kan de inte ens få någon diagnos. Proverna visar att ingenting är fel, men kroppen säger ändå ifrån: ont, ont, ont. I det läget kan egen kunskap om den egna värken leda till en avgörande vändning. Vet man mer, blir man både påhittigare och mindre orolig. Kan man byta erfarenheter med många andra, som har lika ont som man själv, minskar ensamheten och den misstro man upplever från omvärlden. Får man dessutom träffa värkmästare - människor som bemästrar sin värk och lever ett bra liv – växer kanske hoppet också för egen del. Och så är spiralen på väg åt rätt håll, och man kan återerövra allt mer av det goda livet. Ja, kunskap hjälper. Men man kan inte få den av någon annan – man måste erövra den själv. I Värkstaden lär vi ut hur det går till att leva med symtom som man inte vill ha.

I Värkstaden

Ska man känna sig välkommen

1. man möter någon som lyssnar
2. man är accepterad som
3. man är man upplever äkta möten.

Ska man kunna möta goda förebilder

1. man får ett hopp
2. man får lyssna till andras erfarenheter
3. man upplever gemenskap.

Ska man få möjlighet att rehabilitera sig i sin egen takt

1. man får tid
2. man får ett socialt nätverk
3. man får möjlighet att ta ansvar
4. man får möjlighet att hjälpa andra
5. man får känna sig behövd
6. man hittar vid behov en ny identitet
7. man växer som människa.

Värkstadens kännetecken

Tid

1. Man ska kunna komma så länge man vill och behöver.

Tillgänglighet

1. Det ska inte behövas någon remiss eller väntetid.
2. Det ska finnas öppna träffar utan krav på föranmälan.

Regelbundenhet

1. Öppna träffar minst var 14:e dag.

Låg kostnad

Värkstad

I en Värkstad arbetar man med sin värk, sig själv och sin livssituation. Värkstadskonceptet har vuxit fram i nära samarbete med människor som har långvarig värk och smärta. Det bygger på möjligheter att genom deltagande i grupp möta goda förebilder, lära sig att hantera värkligheten, bemästra värken, utvecklas som människa och bli värkmästare. En värkmästare har värk men mår bra. I Värkstaden ägnar man inte tid åt att försöka förändra andra människor. Man förändrar i stället sitt sätt att förhålla sig till andra människor så att man får kraft över till att ändra sådant som går att förändra. I Värkstaden talar man mer om livet med smärta än själva smärtan.

Värkstadens förutsättningar

Människor med långvarig värk och smärta är ofta sköra. Det finns risk för att ärliga och uppriktiga samtal i en välvillig miljö kan skapa ytterligare ångest, samt känslor av skuld och skam. Därför bör gruppsamtal ske under strukturerade former med förutbestämda regler. En värkmästarträff ska präglas av respekt, ansvar och förtrolighet - och man arbetar med pedagogiska hjälpmedel, s.k. värktyg.

Värkstadens mål

Syftet med Värkstaden är att i lekmannagrupper hjälpa och stödja individer med långvarig smärta, oavsett diagnos. Man ska inte behöva gå in i en förening, anmäla sig till en studiecirkel eller på annat sätt förbinda sig. Kostnaden för besök ska vara låg. Man ska om man så önskar kunna få vara anonym och någon journalhandling förs inte. Besökarna ska både kunna få och ge kraft, alltefter behov. Genom att hjälpa andra hjälper man också sig själv. Värkstaden bör inte vara belägen i direkt anslutning till vårdinrättning. Individens friska sidor bör uppmuntras och vårdanslutning kan konservera patientroller. Värkstaden ska vara en hjälp för människor att ta steget från att vara passiva sjukvårdskonsumenter till att själva bli mer aktiva i att tillfredsställa egna behov i, och framför allt utanför, vården. Det yttersta målet med värkmästarträffar är mänsklig växt. Värkstadens vill erbjuda dess deltagare:

Att få

1. förståelse för hur det är att leva med långvarig värk
2. samtala om sådant som känns viktigt
3. tips om föredrag, träffar och aktiviteter för människor med värk
4. kamrater till promenader, jympa, bio, konserter m.m.
5. kraft att orka kämpa vidare.

Att dela med sig

1. av egna kunskaper, erfarenheter och insikter.

Att ge

1. andra kraft att orka kämpa vidare.

Att lära

1. in genom att i gruppen testa nya tankar och förhållningssätt
2. ut genom att dela med sig av erfarenheter och insikter.

Att hitta

1. sina resurser
2. sig själv
3. nya vänner.

Att växa som människa och bli värkmästare.

Värkstadens pedagogiska metod

Ett svenskt ord för copingförmåga är bemästringsförmåga. Ur ordet bemästra föddes ordet värkmästare, en person som bemästrar sin värk. Var lär man sig att bemästra värk om inte i en värkstad? Hur går det till om inte med värktyg? Så startade Värkstadsprojektet som en utmaning att hitta ett bättre sätt att hjälpa människor med långvarig värk och smärta än det vården erbjuder.

I sjukvården koncentrerar man sig på smärtan och försöker minska den. I Värkstaden arbetar vi i stället på att öka den smärta som kan accepteras och då blir inte smärtan samma problem. Värken, smärtan eller symtomen får en mer undanskymd plats i livet. Man kan må bra även om symtomen finns kvar.

Under åren i Värkstaden har det blivit tydligt för mig att en stor andel av dem som söker hjälp för långvarig värk och smärta eller olika utbränningsdiagnoser har varit med om svåra trauman i sina liv. Det har handlat om incest, misshandel, döda barn, make som hängt sig, missbruk hos föräldrar, make eller eget missbruk, egna eller föräldrars sviter av koncentrationsläger, tortyr, traumatiska rättsprocesser m.m. Sällan har dessa erfarenheter kommit fram i vård eller rehabilitering. När jag har frågat varför de inte har berättat har man svarat: ”Dom vill inte höra.” Tempot i vården har varit så högt att man inte har vågat beröra sitt livstrauma. Det är lättare att tala om sin kroppsliga smärta. Ibland har man inte heller sett något samband mellan sitt psykiska trauma och de fysiska symtomen. I många fall har rehabiliteringen haft helt fel fokus. Det har varit hela livet som har värkt. I andra fall har rehabiliteringen kommit vid fel tidpunkt eller haft fel mål. Den som kämpar för att överleva orkar inte höra talas om lönearbete.

I Värkstaden spelar det ingen roll om människors smärta härstammar från nervsystemet, är en vävnadsskadesmärta eller har sitt ursprung i psyket. Människor med svåra neuralgier (nervsmärtor) blandas med människor som har fibromyalgi, whiplashskador eller andra utbredda smärttillstånd. Det är inte bara olika typer av smärtpatienter som har sökt sig till Värkstaden. Det är också många olika människotyper. En del har varit riktiga original. I gruppen dväljs av och till också psykotiker och människor med borderlineproblematik. Så länge basgruppen är trygg och fungerande finns det plats för avvikare. Ingen annanstans har jag mött och lärt känna så många olika sorters människor. Det har inte alltid varit så lätt. Men det har varit oerhört utmanande och stimulerande att tillsammans försöka göra något bra av värkligheten, verkligheten med värk. Vid samma tillfälle i samma grupp händer det att såväl läkare som kollektivanställda vid löpande band har deltagit och fått ut något av samtalen. Det visar att Värkstadens samtal går bakom utbildning och yrkeskompetens. När det gäller att hantera det egna livet räcker det inte med akademisk utbildning.

Värkstadskonceptet har vuxit fram i nära samarbete med dem det berör, dvs. människor med långvarig värk och smärta. Konceptet bygger på den kunskap och erfarenhet jag har samlat inom medicin, psykologi, psykoterapi, pedagogik, rehabilitering, i viss mån teologi samt under senare år även i webbprogrammering för att skapa Internetrehabilitering. Men framför allt bygger konceptet på det jag har lärt mig om livet, genom att ha brottats med det själv, och genom att ha mött tusentals människor som har kämpat för sin psykologiska överlevnad. De har behövt relationer mer än specialister, relationer där de blir sedda, hörda, berörda, bekräftade, förstådda och accepterade som de är. Och de har behövt tid att tänka, samtala och genomleva det som har hänt så att de slipper förtränga det. Först då har de kunnat hjälpas ut ur hjälplösheten, bort från offerrollen.

Existentiella samtal

Hjärtat i Värkstaden är de livsnära existentiella samtalen. De flesta rehabiliteringsprogram innehåller moment av fysisk träning, ergonomi, kommunikation m.m. Mer sällan hjälper man patienten att reflektera över sig själv, sitt liv och sin livssituation. Sällan talar man i sjukvården om förtvivlan, oro, sorg, ilska, rädsla, skuld, skam, meningslöshet, ensamhet, övergivenhet och andra naturliga mänskliga reaktioner på ohälsa och andra problem. Har man ont så mår man oftast dåligt. I en viss fas kan man inte skilja på att ha ont och att må dåligt. Då vävs allt ihop till ett kaos. Med existentiella samtal får man hjälp att sätta ord på sitt kaos, och då är det inte längre ett kaos.

Det existentiella samtalet handlar om att hjälpa en människa att förstå sig själv utifrån sin egen förståelseram och att vidga och utveckla denna. Det handlar inte om att människan ska förstå sig själv i ljuset av någon psykologisk teori. Vid existentiella samtal startar en process i vilken man utforskar vad som kan göra livet meningsfullt. Målet är att komma fram till vad som faktiskt betyder något för en själv, inte vad som borde betyda något. Det handlar om att lära sig att leva ett meningsfullt liv. De som besöker Värkstaden regelbundet under en längre tid lär sig att skilja på att ha ont och att må dåligt, och att det går att ha ont och må bra.

Värktygen

Värktyg är pedagogiska hjälpmedel i rehabiliteringsarbetet. Värktygen fungerar som mentala konservöppnare. Det finns många böcker vars syfte är att just hjälpa långtidssjukskrivna människor vidare i livet. Dessa böcker har emellertid alla människor nytta av att läsa. Måna människor befinner sig i tärande processer som myckt väl kan sluta i långtidssjukskrivning. En startbok är boken Att acceptera det oacceptabla. Som nästa bok rekommenderar jag boken Ömma tår, och i tredje hand boken Att hantera det ohanterbara. Därefter är det dags att ta itu med boken Väckarklockor. För att vidmakthålla det "nya livet" och inte falla tillbaka i gamla destruktiva mönster finns boken Levande ord för långtidssjukskrivna, som man med fördel även kan läsa som arbetsför. Det finns dessutom en dialog på Internet kring denna bok, till vilken vem som helst kan anmäla sig och delta för en kostnad av 100 kronor per termin.

Den som vill starta en Värkstad har riktigligt med stoff för att inleda gruppsamtal i boken Väckarklockor. Den är speciellt skriven som arbetsmaterial till dessa träffar. Innehållet räcker till ett årsprogram och kan om så önskas kompletteras med eget material. På Värktygsträffarna arbetar vi i mindre grupper med Värktygsboken. Den består av 70 värktyg, arbetsuppgifter som deltagarna löser själva och därefter samtalar om i grupp. Boken går också att använda för självstudier, men det ger mer när man också hör andras reflektioner kring de olika uppgifterna. Det yttersta målet för de båda träffarna är självkännedom. Den som känner sig själv väl kan göra bättre vägval i livet. Självkänslan ökar.

Värkningsmekanism

Det existentiella samtalet hjälper människan att inse att hon bara har ett liv, och att ingen annan kan leva hennes liv. Det kan innebära att hon måste våga börja tänka på det otänkbara, att värken och smärtan kanske inte kommer att gå över. För att våga det behöver hon möta en levande människa, en medvandrare på sin via dolorosa. I Värkstaden finns medvandrare som likt ett bärarlag bär den drabbade genom kris och kaos. För att våga en förändring behöver man stöd i andra människor som bryr sig, visar respekt, har tid och tålamod.

Värkstadens kännetecken

Tid

1. Man ska kunna få komma så länge man vill och behöver.

Tillgänglighet

1. Det ska inte behövas remiss eller väntetid.
2. Det ska förekomma öppna träffar utan krav på föranmälan.

Regelbundenhet

1. Öppna träffar minst en gång i veckan.

 

Pedagogiska teorier

Erfarenhetsbaserad inlärning

På engelska brukar man kalla det "learning by doing", lära genom att göra. I en verkstad arbetar man, och i en Värkstad arbetar man med sig själv sin värk och sin livssituation.

Mästare - lärling

Det kanske mest effektiva momenten i värkstadsarbetet är att möta de goda förebilderna, dvs. personer som har liknande erfarenhet som man själv har, men som har kommit längre än vad man själv har kommit.

Sokratiska samtal

Sokrates var en lärd man som inte talade om för människor allt vad han visste. Han ställde i stället frågor så att de själva kom fram till sin kunskap. I Värkstaden har vi få svar, men vi kan ställa bra frågor, som hjälper deltagarna att reflektera över sig själva.

Kognitiv pedagogik

Motivationshöjande metoder

Medvetandegörande metoder

Om dessa metoder och mycket annat kan du läsa i böckerna:
Brattberg, G. Rehabiliteringspedagogik för arbete med långtidssjukskrivna i grupp. Stockholm: Värkstaden, 2003.
Brattberg G. Pedagogik för rehabilitering. Stockholm: Värkstaden, 2005.

Värkstadsledare

För att Värkstaden ska bli en positiv kraftkälla och inte ett gnällställe där man tävlar om vem som har mest ont behövs en värkstadsledare som kan anpassa sin ledarprofil utifrån hur mogen gruppen är. Målet är att värksamheten ska kunna ledas av en värkmästare som har tillgång till pedagogiska hjälpmedel, och får sakkunnig handledning – en legitimerad värkmästare eller expertpatient. Värkmästare som har lärt sig att hantera livet med värk och smärta är goda förebilder och ett stort stöd för dem som ännu inte kan det. Värkmästare är mer trovärdiga än läkare och vårdpersonal när de talar om möjligheter att leva ett fullvärdigt liv trots värk och smärta. Handplockade värkmästare kan utbildas att leda värkstadsträffar. De får då möjlighet att hjälpa andra människor att bli värkmästare, samtidigt som de får en ansvarsfull och meningsfull uppgift, även om de inte kan komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden. Värkstadsledare utbildar över Internet i Värkstadsledarkursen som ges en gång per termin och pågår i fyra veckor. Se mer under fliken Utbildning. Kursen i Rehabiliteringspedagogik, 15 hp, rustar också kursdeltagare för att leda samtalsgrupper för långtidssjukskrivna. Mer information om den kursen finns också under fliken Utbildning.

Initiativtagare och ansvarig för projektet Värkstad

Initiativtagare och projektledare är Gunilla Brattberg. GB är specialistläkare i anestesiologi och smärtlindring med mer än 35 års klinisk erfarenhet av smärta och smärtbehandling. GB är forskarutbildad och disputerade 1989 på en avhandling om smärtepidemiologi. GB, som har 3-årig hypnosutbildning och Steg-1-kompetens i psykoterapi, har erfarenhet av arbeta med olika forskningsprojekt och med utbildning av läkare, vårdpersonal och människor med långvarig smärta i smärtskolor och Värkstadsprojektet. GB är professor em i Rehabiliteringspedagogik vid Certec (Institutionen för designvetenskap), Lunds tekniska högskola och docent vid Institutionen för hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet. Mer information får du under fliken Projektledare.

Starta en Värkstad

Det behövs tillstånd för att använda namnet Värkstad. Det är registrerat hos PRV (Patent och registreringsverket) för att endast verksamhet som har god kvalitet ska kunna förknippas med ordet Värkstad. I Värkstaden utbildar vi personer som är intresserade av att arbeta med värkstadkonceptet. För utbildning, tillstånd och avtal vänder man sig till VÄRKSTADEN Gunilla Brattberg AB.

Varför ska man starta en Värkstad?

Behovet av efterbyggande vård är mycket stort. Värkstäder behövs som komplement till sjukvården. Värkstäder har möjlighet att påverka sjukvården i positiv riktning. Tillsammans blir man starkare. En Värkstadsrörelse kan komma att få samma funktion som AA.

När ska man starta en Värkstad?

När man känner att det inte längre är roligt att möta och arbeta med smärtpatienter. När det man har att erbjuda inte ger resultat. När tiden inte räcker till är det tidsbesparande att arbeta med långtidssjukskrivna i grupp.

Vem ska starta en Värkstad?

I första hand krävs intresse för arbetsmetoden. Vårdutbildad person bör kompletteras med värkmästare, dvs. en eller flera goda förebilder. Värkmästare, som inte är vårdutbildad, bör ha handledning av vårdutbildad.

Var ska man starta en Värkstad?

Om möjligt bör Värkstaden vara belägen utanför sjukvården. Man bör koncentrera sig på att utveckla det friska. Möjligheter bör ägnas mer tid än svårigheter.

Hur ska man arbeta i en Värkstad?

Om man finner det lämpligt kan man använda de pedagogiska hjälpmedel, s.k. värktyg, som finns utarbetade för ändamålet. Omfattningen av verksamheten beror på lokala resurser.

Vad kostar det att driva en Värkstad?

En franchisingavgift om 2.000:- + moms per år för ideella Värkstäder, 5000:- per år + moms för Värkstäder som leds av lönearbetande personer. Utöver detta kommer eventuella kostnader för lokal och personal.

Vilken utbildning behöver jag för att starta en Värkstad?

En förutsättning för att leda en Värkstad är att man har kommit så långt med sig själv att man kan möta lidande människor utan att själv må dåligt. Därefter behöver man konceptkunskaper, vilket man kan få i Värkstadsledarkursen, som är en lightversion av kursen i Rehabiliteringspedagogik för arbete med långtidssjukskrivna i grupp, som ges av Certec, LTH, Lunds Universitet, en fri kurs med 15 högskolepoäng.

Hur finansierar jag en Värkstad?

Varje Värkstad bör sina egna kostnader. Värksamheten är dock ett lågbudgetprojekt som snarast spar pengar för landstingen i form av minskad vårdkonsumtion och läkemedelskonsumtion. Det finns två typer av Värkstäder:

• Värkstad ledd av löneanställd person, där landsting, kommun eller annan organisation står för kostnaderna.
• Värkstad ledd av ideellt arbetande person, oftast i studieförbundsregi, där studieförbundet står för lokal och en del material.

Vad förbinder jag mig om jag startar en Värkstad?

Den som ansvarar för en Värkstad skriver ett avtal med Värkstaden Gunilla Brattberg AB och förbinder sig följande:

• Betala franchisingavgift en gång per år.
• Utifrån de förutsättningar som råder i största möjliga mån följa Värkstadskonceptet.
• Varje termin skicka terminsprogram till GB.
• Vid årets slut skicka årsrapport för Värkstaden.

Vad får jag ut av mitt avtal med Värkstaden GB AB?

1. Rätt att använda begreppet Värkstad i sin verksamhet.
2. Inom rimliga gränser handledning då problem uppstår.
3. Medlemskap i Nätvärket, en e-postlista med personer som leder Värkstäder i Sverige.
4. Till självkostnadspris delta i en årlig träff i Stockholm.
5. Mängdrabatt vid inköp av böcker till verksamheten.

Dessutom får man trevliga arbetsuppgifter, bättre resultat i sitt rehabiliteringsarbete, värdefulla kunskaper och erfarenheter, kostnadseffektivitet i organisation som behandlar långtidssjukskrivna samt mindre risk för utmattningssyndrom.

 

Värkstadens historia

Värkstadsprojektet startade hösten 1994. Januari 1995 öppnade Ljusglimtens Värkstad i Stadsmissionens lokaler i centrala Stockholm. 1996 hyrdes en liten lokal för bokkafé, telefonjour och studiecirkelverksamhet. I januari 1997 flyttade värksamheten till egna lokaler i centrala Stockholm. 1999 hade Värkstaden cirka 2.850 besök av  414 personer. Vid halvårsskiftet 2002 fick vi lämna den egna lokalen, då inkomna bidrag inte ens räckte till hyran. Vi bedrev därefter vår verksamhet inhyrda i olika lokaler i centrala Stockholm. Vid årsskiftet 2007/2008 tvingades jag stänga Värkstaden i centrala Stockholom, då Stockholms Läns Landsting drog in hela verksamhetsbidraget. Motiveringen var att landstingets sjukvård är väl utbyggd för Värkstadens målgrupp. Ett hån mot de långtidssjukskrivna. Sedan årsskiftet 2007/2008 arbetar jag med rehabilitering och utbildning över Internet, och det kommer jag att göra så länge jag lever och har hälsan.

Värkstadens rötter

Värkstadskonceptet föddes i januari 1995. Konceptionsögonblicket var under en smärtskoleföreläsning våren 1994 när jag insåg att många som gick i smärtskolan behövde något helt annat än det som erbjöds. De flesta deltagare kände sig tvingade till både rehabilitering och smärtskola och var omotiverade att lära något nytt. De skulle ha behövt en verksamhet som skapade nyfikenhet att lära mer än press tillbaka till arbete. Värkstaden är resultatet av ett långt och smärtsamt födsloarbete som har sina rötter i min erfarenhet av att vara människa, läkare, lärare, ledare och inte minst patient.

Livserfarenhet

Redan som 11-åring besökte jag en elektronikfirma för att inhandla nödvändiga komponenter till en kristallmottagare, som jag byggde själv. Jag har alltid gillat att bygga och konstruera, liksom jag alltid har reflekterat över saker och ting. Jag hade massor av frågor men fick sällan några svar. Jag blev en sökare. Det har präglat både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Jag har sökt för att få svar på såväl praktiska lösningar som livets existentiella frågor, och jag har sökt för att hitta sätt att hjälpa hjälplösa.

Mitt eget lärande har sitt ursprung i scoutrörelsen. Scouting har ett brett program för träning av såväl social kompetens som teoretiskt kunnande och praktisk skicklighet. Alla kan bli bra på något. Jag blev till en början expert på knopar. I 12-årsåldern lärde jag mig att organisera i flickscoutprogrammets organisationstävlingar. Vi tävlade i grupp (patruller). Det gällde att på en viss tid ta reda på så många uppgifter som möjligt. Det kunde handla om att räkna antal fönsterrutor på kommunalhuset, antal trappsteg på kyrktrappan osv. Detta gick inte utan ett delegationsförfarande. Som patrulledare lärde jag mig att skapa struktur och att leda en grupp mot ett mål. Min tid som scout gav mig också en utbildning i kreativt tänkande.

I scoutrörelsen lärde jag mig tidigt att lära ut och leda. På en scoutledarutbildning gjorde jag ett inlärningstest och fick reda på att jag är en aktiv experimenterare. Hela mitt liv har jag praktiserat problembaserat lärande. Min egen personliga läroprocess har alltid varit att göra – dokumentera – analysera – värdera, oavsett om det har handlat om min egen personliga utveckling eller behandling av patienter. I scoutarbetet har jag lärt mig att med det som finns till hands göra det som behövs utan att vänta på att det ska komma extra resurser. Jag har skickats ut tomhänt i skogen med uppgift att ordna mat och bostad. Med tiden blev jag ett ”terränggående fruntimmer”. Det var en fin komplimang jag fick efter nio dygn i snöbivack i Kebnekaisemassivet tillsammans med 22 män.

De resurser vi har i Värkstaden är alla besökande människor och deras livs- och yrkeserfarenheter. Tillsammans skapar vi en rehabiliterande läromiljö.Lärande är många gånger viktigare än vård.

Läkarerfarenhet

Jag började att arbeta med smärtpatienter 1972 då jag var narkos- och intensivvårdsläkare (anestesiolog) på ett Stockholmssjukhus. Det var långt innan det fanns någon smärtutbildning i Sverige. En narkosläkare söver och bedövar för att patienter ska slippa akut svår smärta i samband med operationer. Därför ligger det nära till hands att man blir efterfrågad för att döva även andra smärtor. Till en början handlade det om att med anestesiologiska metoder (bedövningsmetoder), huvudsakligen nervblockader, smärtlindra människor med övervägande nervsmärtor. På Sandvikens sjukhus byggde jag 1976 upp en av de första smärtmottagningarna i Sverige. Det avgörande steget tog jag efter en jour då det kom in en 40-årig man som hade hängt sig, då han inte stod ut med sina svåra ryggsmärtor. Han överlevde och blev mottagningens första smärtpatient. Jag fick snart klart för mig att endast en liten del av alla smärtpatienter har nervsmärtor.

För att ha något att erbjuda patienter som hade andra typer av smärttillstånd utbildade jag mig i hypnos. Under min treåriga hypnosutbildning lärde jag mig bl.a. att inducera (framkalla) hypnos på ett klassiskt formellt sätt. Jag använde metoden några år på patienter med svåra smärttillstånd och svår tinnitus (öronsusningar). Jag har haft stor nytta av utbildningen, som förutom grundläggande hypnoskunskap och klinisk hypnosbehandling innehöll undervisning och praktiska övningar i imaginativa metoder (föreställningsmetoder t.ex. symboldrama), somatiskt orienterade terapier och s.k. strategisk psykoterapi, en metod präglad av Milton Erickson.

Jag var tidigt ute även med elektrisk stimulering och akupunktur. Akupunkturnålen kom att ändra både mig som människa och min yrkesverksamma bana. Uppståndelsen kring den metoden tog så mycket tid att tidsödande hypnosbehandlingar fick komma i andra hand. I slutet på 70-talet var det fortfarande förbjudet för legitimerade läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster m.fl. att utöva akupunktur i Sverige. Jag fick tillstånd att använda metoden i ett forskningsprojekt. Patienterna strömmade till, från hela landstinget och ganska snart från hela landet och även de nordiska länderna. Nålen lärde mig att inte fördöma sådant som jag inte har egen erfarenhet av. Jag blev mer ödmjuk inför det som jag inte förstår. Min människosyn ändrades successivt från en naturvetenskaplig, omfattande fysik, kemi och medicin, till en humanistisk människosyn där människan som kulturvarelse står i centrum. Kollisionerna med patienterna blev mindre. Däremot ökade kollisionerna med vårdetablissemanget. Man undrade vad jag höll på med och ansåg mig tidvis även livsfarlig för patienterna. Idag är de metoder jag då arbetade med rutinmetoder inom offentlig sjukvård. Själv har jag gått vidare med utmaningen att hjälpa människor som inte blir hjälpta av vare sig förekommande smärtbehandlingsmetoder eller vårdens rehabilitering. Jag har kommit att bli bäst på dem som mår sämst.

Efter många års arbete med olika smärtlindrande metoder insåg jag att jag var tvungen att kräva något även av patienterna. Jag började arbeta med behandlingskontrakt. Kontrakt förekom inom psykiatrin, men de var helt okända i den somatiska vården. Behandlingsresultaten förbättrades. Min del av kontraktet kunde vara en akupunkturkur, samtal och hjälp till förändring, medan patientens del kunde vara att arbeta med sin fysiska kondition, läkemedelskonsumtion och aktivering på olika sätt. Kontrakten skräddarsyddes för varje patient. De bestod av en informell skriftlig överenskommelse. Jag tränade också patienterna i problembaserat lärande (PBL). De fick bl.a. i hemuppgift att göra problemanalyser samt formulera hypoteser, mål, delmål och tidsplan. Patienter jag tidigare inte kunnat hjälpa fick nu hjälp till ett nytt liv. Resultaten var i vissa fall fantastiska och bestående.
Många människor med långvarig värk och smärta är mer funktionshindrade eller handikappade än de är sjuka. En människa med ett funktionshinder är inte nödvändigtvis mer sjuk än någon annan. En människa med funktionshinder behöver inte heller vara handikappad. Graden av handikapp beror på omgivningsfaktorer i den miljö man vistas i. Tekniska hjälpmedel och anpassade miljöer kan göra att en funktionshindrad person inte blir handikappad. Funktionshinder ställer dock ofta till så stora problem att omvärldens reaktioner ibland reflexmässigt går i riktning mot att vårda eller ta hand om. Rehabilitering handlar om att lära sig att leva med sitt funktionshinder så att det blir så lite handikappande som möjligt. Både individen själv och omvärlden kan behöva ändras. Behöver hon lära sig färdigheter hon tidigare har saknat kallas det habilitering. Den drabbade behöver lära om och lära nytt.

Min speciella begåvning i rehabiliteringssammanhang är att jag ganska snart lyckas hitta kärnan till problemet, som ofta handlar om något helt annat än värk i kroppen. Jag har också förmåga att motivera håglösa människor att ”rycka upp sig” och göra något positivt av sina liv. Jag blev som smärtläkare med tiden mer intresserad av vem det var som hade ont än det onda, och jag utbildade mig i psykoterapi och senare också i teologi. Under tiden hade akupunktur blivit godkänd som behandling inom svensk sjukvård. Alltfler ville börja, och jag utbildade läkare och vårdpersonal i akupunktur. Därefter var den metoden inte längre intressant för mig. I stället kom jag att koncentrera mig på människan bakom symtomen.

Under böjran av 1990-talet antog jag utmaningen att ställa mig inför en grupp fientligt inställda kroniska smärtpatienter, som mer eller mindre tvingats till yrkesinriktad rehabilitering inkluderande smärtskola. Det kändes som om de skulle döda mig. Jag blev en projektionsduk för allt elände de upplevt i kontakt med sjukvård och försäkringskassa. Det var bland det svåraste jag har gjort men det blev också det mest stimulerande. Mot alla odds väcktes deltagarnas nyfikenhet. Kunde det finnas ett liv värt att leva trots all värk och smärta?

Det var en ovanlig smärtskola som pågick utan uppehåll. Varje deltagare var med två gånger i veckan under nio veckor. Var fjärde vecka tog man in nya deltagare. Det innebar att när jag mötte gruppen hade hälften gått cirka fyra veckor, medan hälften var nya. Man hade kommit olika långt i sin rehabilitering. De flesta jag mötte tyckte att detta var olämpligt. Jag såg möjligheterna. De som hade kommit längre fungerade som stöd åt mig och draghjälp åt dem som just börjat sin rehabilitering. Många gånger fick jag höra att det jag sa lät förvånansvärt trovärdigt. Man märkte att det jag hade att säga bottnade i egna erfarenheter av att brottas med livet. Det var i denna smärtskola jag insåg hur viktigt det är med förebilder.
Under mina år som lärare i smärtskolan lärde jag mig fyra saker som har varit avgörande för Värkstadens tillkomst:

1. Det går troligen inte att rehabilitera med gott resultat under tidspress. Dessvärre har samhället inte tid att vänta på att hälsan ska återkomma. Fort ska patienterna tillbaka till arbetslivet, eftersom långvarig sjukskrivning kan vara svår att någonsin bryta. Många vågar inte må bättre så länge de inte vet vad som väntar om de inte skulle kunna klara av att arbeta. Rehabiliteringen skulle få ta längre tid, och den skulle ske tidigare i sjukdomsprocessen, parallellt med arbete på en lägre nivå med lägre krav och kortare arbetstid. I Värkstaden kan man rehabilitera sig i sin egen takt, utan stress och press. Då vågar människor både förändra och må bättre.
2. Det behövs något som tar vid när sjukvården har gjort sitt, en stödgrupp som hjälper människor att leva med sina symtom utan att gå under. Efter en rehabiliteringsperiod, det spelar ingen roll om den är 8 veckor, 12 veckor, 16 veckor eller längre, är den rehabiliterade människan ofta bara i början på en mycket stor förändringsprocess. Då säger sjukvården adjö. Inte så få får självmordstankar när de under rehabiliteringsperioden har blivit medvetna om att de troligen inte kommer att kunna jobba mer. En del behöver dessutom livslångt stöd för att orka leva med sina symtom.
3. Pauserna i smärtskolan är ibland mer givande än lektionerna. I dessa pauser träffar man andra som lever med liknande symtom. Man får erfarenhetskunskap till skillnad från den faktakunskap som förmedlas i vården och smärtskolor.
4. Mötet med goda förebilder har avgörande betydelse för förändringsprocessen.

Jag fick en fantastisk lektion i kroppsspråk under smärtskolan. Ungefär hälften av de cirka 25 deltagarna kunde inte sitta på en vanlig stol. De satt i ”Baden Baden stolar” eller låg på madrasser på golvet. I vissa grupper uppmanades jag också att släcka lyset som upplevdes huvudvärksframkallande. I ett mörkt rum med halva klassen i vilstolar eller på golvet talade jag om livet. När jag många år senare har talat med dem som också har gått i Värkstaden berättar de att de kände sig tvungna att visa tydligt med sitt kroppsspråk hur dåligt de mådde. Annars upplevde de att de inte blev trodda, vare sig i vården eller på Försäkringskassan. I Värkstaden sitter alla på vanliga stolar utan kuddar. Där behöver man inte fly några yttre krav. Det var under dessa smärtskolelektioner som Värkstadsidén föddes. Jag har nu definitivt lämnat läkarrollen till förmån för pedagogrollen. Självklart har jag stor nytta av min läkarerfarenhet även som rehabiliteringspedagog.

Ledarerfarenhet

När jag blev scoutledare fick jag en god ledarutbildning. Ledarna på ledarutbildningarna hade erfarenheter från privata näringslivets chefsutbildningar. Vi lärde oss anpassat ledarskap, vilket jag har haft stor nytta av i min yrkesroll. Redan på 70-talet skrev jag befattningsbeskrivningar och hade utvecklingssamtal med mina medarbetare på kliniken. Det hade tidigare knappast förekommit inom vården. På Sandvikens sjukhus erbjöd jag mig dessutom att skapa och leda en ledarutbildning för avdelningsföreståndare. Den pågick över ett år och innehöll både teori och praktik i ledarskap och personlig utveckling. Jag gjorde detta för att träna mig som ledare, samtidigt fick andra ledare nytta av kursen. Långt senare började ansvariga för vården inse att även vårdens ledare behöver ledarutbildning.

Patienterfarenhet

Mitt eget liv har inte varit någon dans på rosor. Jag har haft en långdragen brottningsmatch med livet. Under mer än 30 år har jag patienterfarenheter. Cirka ett år har jag vistats på olika vårdavdelningar, både inom kroppssjukvården och inom psykiatrin. Min starkaste negativa upplevelse var insikten om att många som arbetar i vården, speciellt inom psykiatrin, har fördomar mot dem de är satta att vårda. En positiv erfarenhet jag aldrig glömmer var en sjuksköterska som sa: ”Jag kommer i morgon klockan ett.” Med dessa sex ord, som var slutet på en stunds samtal, förmedlade hon den empati jag hade saknat. Under vårddagar, vårdveckor och vårdmånader har jag iakttagit och reflekterat, både vad gäller det som hände runt omkring mig, och det som hände inuti mig. Det har tidvis varit en mycket svår skola, men den har givit mig värdefulla erfarenheter, som jag tidigare har förmedlat i flera självbiografiska böcker. Utan den erfarenheten hade jag sannolikt inte utvecklat Värkstadskonceptet. I patientrollen, när man är naken och utsatt, blir det mycket tydligt vad som är viktigt och värdefullt.

Värkstadskonceptet formulerat i FASS-text

På samma sät som man numera skriver ut fysisk träning på recept borde kan kunna skriva ut Värkstadsbesök på recept. Därför har jag roat mig med att formulera värkstadskoncetpet i FASS-termer.

Värkstad^®

VÄRKSTADEN GB AB o. VÄRKSTADSSTIFTELSEN

Rehabilitering genom livsnära existentiella samtal

Deklaration. I Värkstaden arbetar man med värktyg för att lära sig att hantera värkligheten och bli värkmästare.
Indikationer. Människor med obotbara symtom, t.ex. långvariga smärttillstånd där medicinsk utredning och behandling inte givit tillfredsställande resultat. Vid isoleringstendens och känsla av skuld, skam och övergivenhet. Profylax mot kroniska smärtsyndrom. Fastställd diagnos är önskvärd men ej nödvändig. Värkstaden är speciellt verksam för människor som vill göra något för att förändra sin livssituation och förbättra sin hälsa, men inte vet hur de ska gå vidare.
Dosering. Doser och duration av behandlingen måste individualiseras. Den perorala administreringen bör ske i en form som kan metaboliseras emotionellt. Genom att lyssna på både verbala och icke-verbala signaler kan man få ledning om vilken beredningsform av Värkstaden som är lämpligast i det enskilda fallet.
Normaldos är en gång à två timmar per vecka. Tätare dosering, t.ex. två gånger i veckan, förekommer. De livsnära existentiella gruppsamtalen kan med fördel ske i både öppna och slutna grupper. Dessa kompletterar varandra utmärkt. I de öppna grupperna förmedlas kunskap som kan bearbetas i mindre slutna grupper.
Långtidsbehandling: För bestående effekt vid mycket långvariga smärttillstånd behövs upprepad administrering i form av regelbundet deltagande i Värkstadsträffar och Värktygsträffar under 8-12 månader.
Kontraindikationer. Värkstaden är inte alltid kompatibel med patientens receptorsystem. Kontraindikationer är patientens övertygelse om omöjligheten i att ändra, ändras och bli förändrad.
Varningar och försiktighet. Psykisk insufficiens som kräver terapi eller medicinsk behandling. Värkstaden kan i dessa fall ges som komplement till psykoterapeutiska/psykiatriska åtgärder. Försiktighet iakttas vid överkänslighet mot information som stör den egna självbilden av att vara ett offer. Människor, som medvetet eller omedvetet vill förbli offer, kan reagera med biverkningar.
Interaktioner. Värkstaden konkurrerar inte med medicinsk eller yrkesinriktad rehabilitering utan är ett komplement till dessa rehabiliteringsformer. Det som Värkstaden kan erbjuda förekommer mycket sällan, eller i mycket begränsad omfattning, i sjukvårdens rehabiliteringsprogram. Risken för interaktion torde vara utomordentligt liten. Däremot förekommer troligen synergieffekter varför kombinationsbehandling rekommenderas.
Graviditet. Inga kända risker vid användning under graviditet.
Biverkningar. Övergående biverkningar uppträder hos patienter som tidigare inte har funderat över sig själva, sina liv och sin plats i tillvaron. Då behandlingen bl.a. syftar till att hjälpa människor igenom den sorgeprocess som framkallats av förluster till följd av den långvarig värken och smärtan kan en tillfällig försämring inträffa. Värkstaden är beroendeframkallande men toleransutveckling har inte iakttagits. Beroendet är psykologiskt och av benign karaktär. Fysiska abstinenssymtom förekommer inte. Letala biverkningar finns inte rapporterade.

Vanliga>1/100	Allmänna: Trötthet. CNS: Sorg.
Mindre vanliga	Känslor: Vrede. CNS: Övergående förvirring. Endokrina: Stegring av stresshormoner. Beteende: Störande.
Sällsynta <1/100	Hud: Rodnad till följd av ilska. Cirk.: Anafylaktisk reaktion.

Överdosering. Toxicitet: Låg toxicitet, men människor som vill ha en förändring utan att själva förändras kan reagera kraftigt. Människor som inte bara har ett funktionshinder utan också vill vara handikappade, som har hjälpmedel som mål i stället för medel, kan få toxiska reaktioner vid kontakt med Värkstaden. Symtom: Symtomen som ofta uppträder vid första kontakten med Värkstaden yttrar sig i form av rädsla, avståndstagande, ilska, ångest och ibland anafylaktisk chock över budskapet att man själv kan påverka hur man mår med värken och smärtan. Behandling: Information om att Värkstadsbesöken är helt frivilliga och inte kan åläggas av Försäkringskassan eller någon annan instans.
Verkningsmekanism. I Värkstaden ges hjälp till självhjälp samt rehabilitering på individens villkor. Värkstadskonceptet innehåller följande aktiverande moment: Möten med goda förebilder, kunskapsförmedling och existentiella gruppsamtal. Ofta börjar behandlingen med debriefing efter utbränning och katastrofupplevelse i kontakt med sjukvården och samhället. Om receptorerna är blockerade av depression uteblir effekten. Depressionen bör då först behandlas med antidepressiva läkemedel innan Värkstaden blir värksam. Möten med människor som själva lever bra liv med värk och smärta blir en upplevelse som ger hopp och önskan om att veta hur det kan vara möjligt. I dessa äkta möten får människor möjlighet att släppa ut sin ilska, bearbeta sin sorg och lämna bitterheten. Besökarna får erfara att de inte är skyldiga att bli friska, en känsla som de ofta har fått i vårdprocessen och i kontakten med arbetslivet. De goda förebilderna kan förmedla erfarenhetskunskap om hur man kan leva med god livskvalitet trots värk och smärta. De blir mer trovärdiga än läkare och vårdpersonal som själva saknar sådan erfarenhet.
Enkätundersökningar har visat att de mest värdefulla momenten är: (1) Få tid att lyssna till andra, (2) Ta del av andras erfarenheter, (3) Avslappnande miljö, (4) Få kunskap om mänskliga processer. Människor som kommer till Värkstaden har ont och mår dåligt. Ofta lever de i kaos. De får hjälp att se att det går att ha ont och må bra. Och de får hjälp att i sina egna liv skilja på hur ont de har och hur de mår. Med den insikten startar den mänskliga utvecklingsprocessen.
Kinetik. För att människor ska komma framåt och växa vidare behövs regelbundna besök under en period av cirka 9 månader. Det är den "graviditetsperiod" som har visat sig nödvändig innan människor med kroniska smärttillstånd kan gå igenom sorgen, förlösas från sina tidigare självbilder och hitta en delvis ny identitet. När processen är klar har de ett handikapp, men de är inte längre handikappade.
Hållbarhet. Det är oklart hur lång halveringstiden är, men boosterdoser rekommenderas och resultaten har visat sig bestående i de fall man efter den primära behandlingen har engagerat sig i uppgifter med eget ansvar. När man ger vidare slår det rot inom en själv. Det är extra viktigt för personer som ej kan återgå i yrkesarbete och lätt hamnar i social isolering och negativa automatiska tankemönster.
Fördjupning: Den som fortsätter med litteraturstudier har också stor möjlighet att växa vidare. I första hand rekommenderas böckerna: Väckarklockor, Att acceptera det oacceptabla, Att hantera det ohanterbara, Ömma tår och Levande ord för långtidssjukskrivna. Mer information finns under rubriken värktyg.
Förändringsplats. Värksamheten bör försiggå utanför sjukvården för att människor lättare ska hjälpas att lämna passiviserande sjukroller till förmån för aktivt ansvarstagande.
Förpackningar. Auktoriserade Värkstäder finns på många platser i Sverige (se vidare Värkstäder i Sverige). Utbildning i värkstadskonceptet ges två gånger per år. Alla som har satt sig in i värksamheten är övertygade om att Värkstad är ett utomordentligt komplement till existerande sjukvård och rehabilitering.
Priser. Kostnadern för en Värkstadsträff på två timmar var 30 kronor år 2007. Dessutom betalade besökarna självkostnadspris för kaffe och smörgås om så önskades. Värkstadsbesöken bör ha låg kostnad då många presumtiva besökare är långtidssjukskrivna med dålig ekonomi. De är dessutom vana att konsumera stora mängder sjukvård på frikort, dvs. utan kostnad, och kan inte tänka sig att behöva betala för att må bättre. Behandlingen är till skillnad från vårdens rehabiliteringsprogram mycket billig. Då värksamheten förefaller ge goda resultat kan Värkstaden spara mycket pengar. Även om många inte kommer tillbaka till lönearbete så kommer de tillbaka till livet. Och människor som mår bra kostar sannolikt samhället mindre än kroniska smärtpatienter. Värkstäder bör därför på sikt kunna bekostas av samhällets medel.
Information. VÄRKSTADEN, e-post: info@varkstaden.se. Hemsida: www.varkstaden.se.