Fördomar och förakt

En fördom är en obetänkt förutfattad mening eller vanföreställning. Fördomar handlar om omedvetna åsikter. De som är friska och lönearbetande har ofta fördomsfulla inställningar till människor som är sjuka, lidande och arbetsoförmögna. Sjuka känner därför outtalade krav att bli friska, eller åtminstone så bra att de lämnar de lidandes skara och bidrar till sin egen försörjning. Fördomar bottnar ofta i rädsla att själv hamna i samma position. I stället för att erkänna sin rädsla så bestämmer man sig för att andra är mindre värda. Egna fördomar kan styra en människas handlande. Den som har en fördom om sig själv som en mer kapabel människa än hon är säger t.ex. inte nej, för kapabla människor säger inte nej. I stället dukar hon under i sin gränslöshet. Det är lättare att se andras fördomar än sina egna. På fjärravstånd är det också lätt att vara fördomsfri. Det är vanligt att människor säger sig inte ha några fördomar mot avvikande förrän en avvikare kommer på nära håll. Fördomar kan övergå i förakt. Förakt handlar om projektioner. Syftet är att dölja en rädsla man själv känner. I stället för att erkänna en obehaglig känsla väljer man att förakta den eller det som påminner en om ens obehagliga känslor.

Verkligheten blir ibland lättare att hantera om man delar in den i kategorier. Omedvetet sorterar och gallrar du information så att den överensstämmer med din egen uppfattning. Så skapas fördomar. Placerar du in människor i fack, invandrare, gnällspikar, idioter osv.? Alla människor har fördomar. Hur ser dina fördomar ut? Vad bottnar de i? Vilka konsekvenser får dina fördomar?

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg

One Response to “Fördomar och förakt

  • Lars-Erik Wiberg
    3 år ago

    Hej Gunilla!
    Tack för dina ord om förakt! Jag har en son som jag upplever som så föraktfull. Jag har försökt nå honom i snart trettio år men utan att lyckas. Därför googlade jag igår på ”hur uppstår förakt?” och din sida kom upp som första träff. Själv är jag i livets slutskede med cancer i levern och känner mig förtvivlad över att inte nå min son. Vi levde tillsammans under hans tre första år men vi har haft kontakt med varandra sedan dess. Jag var 19 år när han föddes och var inte redo att vara förälder men har gjort så gott jag förstått. Jag tycker inte att jag själv är föraktfull men känner att jag med min relativa frånvaro har varit medskapare av hans förakt för allt och alla. Jag tänker på bland andra Sartre som menar att vi måste välja och sedan ta ansvar för våra val. Det känns dock tungt att konsekvenserna av våra val perpetueras över generationerna. Men tack än en gång för dina ord om fördomar och förakt. Själv är jag 72 år och disputerad i lingvistik med inriktning på kommunikation.
    Med vänliga hälsningar,
    Lars-Erik Wiberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *