Vägen mot undergång

Vägen ner i helvetet går människan ofta ensam, på vägen tillbaka behöver hon sällskap. Genom visad omsorg, respekt, stöd och samtal återfår hon tron på livet och kraft att börja gå den mödosamma vägen tillbaka till livet. För den som befinner sig längst ned i helvetet kan det vara svårt att förstå att det är möjligt att komma tillbaka till ett levande liv så länge värken, smärtan, sjukdomen eller symtomen kvarstår. När man ska bedöma livsdugligheten hos nyfödda barn använder man Apgars index. Man räknar poäng beroende på puls, andning, muskeltonus, reflexer och hudfärg. Skalan används för att bedöma ett nyfött barns överlevnadsmöjligheter. Kanske kan man använda en liknande skala för att bedöma ”överlevnadsmöjligheterna” för en människa i kris. Några mätområden skulle kunna vara: bekräftelse (känsla av att vara trodd, förstådd och respekterad), kunskap (om mänskliga reaktionsmönster), psykologisk beredskap (förmåga att tackla nya situationer i livet), nätverk (som ger och inte bara suger kraft), uppfattning (om sin egen roll som offer eller medansvarig), trygghet, känsla av sammanhang och mening i livet samt hopp om en bättre framtid.

Ett sätt att undvika undergång är att lära av andras erfarenheter. Den som en gång har gått i väggen kan visserligen komma tillbaka till livet, men med en kvarstående ökad sårbarhet. Därför bör du sätta stopp i tid, trycka på bromsen, och se till att du går igenom ett serviceprogram innan sammanbrottet är ett faktum. Låt erfarenheten från människor som inte satt sina gränser i tid bli den varningssignal som gör att du kan hejda en destruktiv process i tid.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg