Förlåtelse

Jag tycker mig ha märkt att många människor missförstår ordet förlåtelse. Man menar att det absolut inte går att förlåta en förövare. "Jag kommer aldrig att förlåta honom/henne", har jag hört Värkstadsdeltagare säga mest varje vecka. Man känner sig kränkt, så till den milda grad att man inte kan tänka sig att förlåta den som burit sig illa åt. Och jag antar att man därmed räknar med att han/hon får sitt straff. Men den som mår sämst av att man inte kan förlåta är man själv. "Förövaren" har troligen glömt och gått vidare i sitt liv, medan man själv – kanske för resten av livet – förhindrar sig att ta för sig av livet, njuta och må bra. Att inte kunna förlåta är, som jag ser det, en form av självbestraffning. Man låter förövaren ha fortsatt makt över ens liv, vilket han/hon knappast är värd.

Förlåtelse är något man gör för sig sin egen skull, för att man ska kunna lämna det som hänt och må bra igen. Det är ingen trollerikonst, ingen känsla man ska framkalla eller något annat mystiskt svårt som ska hända. Förlåtelse är ett val man gör, när man bestämmer sig för att det som har hänt inte ska få ta mer energi i ens liv.
För den som har svårt för att förlåta kan det ibland vara lättare att tala om försoning. Man försonar sig med det som har hänt, och därmed laddar man av det. Men man förlåter inte förövaren – så han/hon får fortsätta att lida över sin gärning (tror man). Om det är svårt att ha försonande och förlåtande inställning mot den som har gjort en illa kanske man i stället kan tänka så här: "Jag ska nu förlåta mig själv för att jag har låtit NN ta så mycket tid och energi av mitt liv att jag knappt är levande."

Använd en stund kommande helg till att fundera över om du har gammal bråte i ditt liv som ligger kvar och suger kraft år efter år, och som du skulle kunna förlåta, för att bli en friare och gladare människa.

Trevlig helg!
Gunilla Brattberg